Sanell

Ryckte in extra i städet i torsdags och fredags som bekant. Tyckte allt gick smärtfritt ända tills en annan i städet påpekade att strumporna jag hittade kvarglömda i ett rum på fredagen inte hade lämnats av gästen som sovit där. Utan nämnda gäst hade klagat över "att hitta gamla strumpor på rummet." Och eftersom jag städade rummen på andra våningen själv dagen innan så fick jag automatiskt skulden. Sånt händer och det är ju inte så mycket mer med det. Men jag kunde verkligen inte släppa det och när jag satt uppe så tidigt i lördags morse så kom jag på att det var ju bara att kolla städlistorna om vem som varit inne i rummet senast. Eftersom jag inte ens minns att jag skulle ha städat sagda rum under torsdagen funderade jag allvarligt på att knalla in på jobbet även om jag var ledig för att kolla upp saken. Men jag lyckades hålla mig hemma hela helgen.
Fast det första jag gjorde när jag kom hit igårkväll för att gå på mitt pass var ju förstås att slänga mig på pärmen med de gamla städlistorna och kolla upp saken. Och visst hade jag rätt! Jag har fanimej inte varit inne i det fördömda rummet på flera veckor. Dessutom hade det stått tomt i över en vecka sedan det sist hade en gäst. Vilket i sin tur betyder att den dagen det städades så jobbade jag natt och personen som la skulden på mig har själv städat rummet.

Dagens I-landproblem, jag vet. Men att bli "anklagad" för att inte utföra sitt arbete rätt känns väldigt tungt (särskillt när strumporna låg så förbaskat väl synliga). Det är en sak om man vet med sig att man missat något för där kan man inte mer än lära sig av sitt misstag. Men när det slängs upp i ansiktet på en inför flertalet andra arbetskollegor och man själv inte får ihop det...